Måndag 15/3

 Inom musikens märkliga värld finns det många olika yttringar. Det kan vara allt ifrån en känslosam trubadur som Som står och skrynklar sina ögonbryn i  någon sirlig sång - till traschmetal artisten som gör sitt soundcheck i allra högsta volym med halva huvudet inne i högtalarlådan.

Men till den allra märkligaste yttringen av de alla får nog ändå kastratsångaren räknas.
Tänk er ett litet gossebarn som begåvats med en skaplig pipa. ”Sjung!” säger pappa – och villigt förför han både släkt och vänner  på födelsedags och julkalas. Åren går och han sjunger på. Men så i 12-13 års åldern händer plötsligt något. Rösten sviker och det låter inte lika vackert längre. Det kraxar och flaxar utan någon som helst ordning. Helt normalt säger den vanlige – men det tycker inte den fanatiske som helt sonika traskar iväg till någon ljusskygg doktor som befriar denne från sina genitalier. Därefter är gosserösten åter och han/det kan återgå till sitt vanliga värv.
Det måste nog tillstås att historien låter hemsk och osannolik, men faktum är att kastratsångaren finns och kommer att finnas.

Nu är väl frågan befogad om någon liknande motsvarighet finns inom mopedkåren? Undertecknad måste nog tyvärr svara positivt på den frågan. För någonting mera likt kastratsång än det som kastratören M. Larsson skänkte oss på isräjset härförleden med sin hottade ”Vildhäst” går nog icke att uppbringa. Han/det låg säkerligen en oktav högre än alla andra i sitt tonfång – och det är väl bara att hoppas på att det endast är ”Vildhästen” som blivit befriad från sin manlighet… 

För övrigt kan jag meddela att det säkerligen är lika besvärligt att förföra en elefant som det är att byta cylinder på en Crescent 2000s.

 (Göcke)