Mitt herrskap! 

Outgrundliga äro herrens vägar. 

För längesen, då jag fortfarande var en liten viril pilt på sisådär 13-14 år brukade jag i sysslolösa stunder (det vill säga när det för tillfället inte var någon hockey eller fotbollsmatch) gå runt i stugorna och fråga om de hade någon gammal moped stående? (Detta utspelade sig på den tiden då det fortfarande fanns många objekt som bara stod väntade på att bli hämtade och som människorna villigt släppte taget om.)

Så här efteråt vet jag inte om det var min tillsynes oskyldiga uppsyn som förledde menigheten – eller om det helt enkelt var så att dom ville bli av med skräpet…

Nåväl, vid en sådan raid i grannskapet kom jag vid ett tillfälle att besöka ”Pop-Uno” (för den oinvigde kan det sägas att han fick sitt namn efter att ha varit den förste i V:a Ämtervik som skaffade sig elgitarr) och visst hade även han en gammal kråka som bara stod och samlade damm.
”Du får den, bara jag slipper hjälpa dig av går´n” sa han.
”Tackar!” sa jag och släpade hem skrotet, som efter rengöring visade sig vara en Huskvarna Roulette.  

Med tiden fick jag igång mopeden och körde den runt huset så Pion-plantorna  yrde och farsan vart förbannad i en vecka. Kantorn likaså (jag bodde bredvid kyrkan).

Operation ”hottning” vidtog därefter med stor ungdomlig entusiasm - och snart stod mopeden lika naken som en nudist i en klädaffär, endast iförd hjul, ram och motor.
Vackert! tyckte jag och skruvade vidare.

Så småningom svalnade dock mitt intresse för ”Unon” till förmån för en blå Puch Dakota som jag för surt sparade slantar inhandlat av ”Fester”.
Denna tingest vårdades ömt i minst åtta timmar innan unge herr J. Fredriksson körde bort min alldeles nyss inhandlade baklampa så att endast sladdarna återstod.
Denna händelse var, kan man nog säga, som toppen på en nedåtgående spiral där ett allmänt kraschande vidtog  - och som så småningom resulterade i slutet både för min blå farkost, som för unge herr Fredrikssons maskin.
Men det är ju en helt annan historia…  

1999 flyttade jag tillbaka till mitt gamla barndomshem och började ganska snart det gigantiska arbetet med att röja upp i uthusen. Jag hyrde en stor container som jag efterhand fyllde till brädden.
När jag arbetat någon dag så fann jag ett par gamla mopedhjul. Gammal skit! tänkte jag och slängde dem i containern. Samma container som en lastbil någon dag senare kom och fraktade bort.
Någon vecka senare när jag vankade omkring i de nu väl urplockade uthusen, så springer jag plötsligt på en gammal mopedram.

”Nä men, vad i helvete” hörde jag mig själv säga, samtidigt som jag förstod var de nyss slängda hjulen hörde hemma. Shit oxå! tänkte jag och ställde undan den i ett hörn (för vad annat kan man göra med en mopedram utan, typ, allt?).
Då kunde jag väl inte drömma om att den skulle kunna komma till användning igen.

Men det visade sig att mitt behov av fungerande mopeder har växt i samma takt som ”Packmopedsturén” (en turné för sångartister, som hittills haft medverkande Som t.e.x Totta Näslund, Marie Bergman, Ola Magnell, Thorstein Bergman, Basse Wickman med flera).

Första året (1992) åkte jag helt ensam. 1994, 1996, 1998 var vi 4 st. 2000, 2001 och 2002 var vi 3 som åkte. Och 2003 var vi 6 st. och i sommar blir vi 10 st.

Således är jag i stort behov av ”stålbågar” inför sommaren. Jag har inhandlat en ”Tyfon”. Jag har 4 st. packmoppar. Jag har 2 st. Crescent 2000. Jag får låna 2 st ”Scooteretter” (sura saker) – alltså fattas det en.

Jag kom då att tänka på den gamla ”Unon” – och jodå, den fanns kvar.
Jag synade vraket men insåg ganska snart att det mesta saknades – och gick därför moloket in för att dricka kaffe.
Väl inne i huset hann jag knappt sätta mig vid köksbordet förrän det knackade på ytterdörren.
Jag gick och öppnade – och vem står där om inte ”Pop-Uno”.
Han hade plötsligt drabbats av någon allvarlig form av mopedabstinens och undrar därför om jag händelsevis har kvar ”hans” moped?

”Tyvärr!” ljög jag. ”Den försvann när jag städade uthusen för några år sedan…”
Jag hade helt enkelt inte hjärta att tala om för honom att ”Unon” genom min behandling närmast blev förvandlad till ett fragment, men som snart ändå åter kommer att trafikera de värmländska vägarna.

Ja, vad tusan gör man inte för att behålla sin värdighet…
Så nu, kära vänner, är jag tvingad att bygga om ”Unon” så pass mycket att inte Uno känner igen den och börjar lägga anspråk på den. 

Ärlighet varar alltid längst.
Alternativet för bara med sig en helsickes massa arbete. 

Och för guds skull. Säg inget till Uno! 

(Göcke)