Is-race

Solen log lika ljuvt som en nygräddad bakelse och kvicksilvret låg och darrade kring minus sju, då Västra Ämtervik Moppedakers genomförde sitt allra första is-race på sjön Aplungen.

Samling hade anbefallts vid ”Bergströms garage” kl. 10.00. En uppmaning som  hörsammats av ett cirka femtotal ekipage – och som därmed lydigt stod uppställda i rad med förväntan i blick och bensin i blodet.
Förarnas klädsel bestod övervägande av så kallade ”scooter-overaller” där endast nästippen var den enda kroppsdel som fick stå ut med att inte vara skyld. Vantar var också vanliga, likaså skinnhuvor och hjälmar.
K-spriten diskuterades (om den gick att dricka) och gashandtag smörjdes.
På en given signal startades ekipagen och därvidlag fick Västra Ämtervik som ort stå ut med att vägarna för några timmar framåt inte skulle vara alltför säkra att färdas på. Ryktet om is-racet verkade ha nått ut, för gatorna var helt tomma (sånär som på en katt, på väg hem från ett nattligt frieri) vilket alla var glada för.

Aplungens plogade banor i snön var sköna att skåda. Krokiga, raka, glatta och faktiskt som gjorda för ett is-race av klass. Provkörning vidtog – och nerviga tävlingsnerver var på helspänn.
Första deltävlingen bestod i att köra två race på så lika tid som möjligt. En nästan hopplös uppgift skulle det visa sig, då ”andra åkets” banor inte var i alls samma skick som det första.
Det första åkets underlag hade visat upp en glatt men inte oangenäm glätta. Men då ett antal hysteriskt slirande bakdäck passerat, hade isen polerats till en yta som ett nylagt ”salsgolv” blivit avundsjuk på.
Nu fanns det dock dom som bemästrade det hela – och det visade sig konstigt nog vara de mest motorsvaga ekipagen. Lugn fin-körning var det som gällde, vilket förstås allvarligt retade de adrenalin-fyllda vildar som med tjutande motorer och slirande bakdäck därmed bidragit till sitt eget fall.
Ett något spänt läge uppstod, som dock löstes upp då det var dags för fortkörning.  

”Dä ä rikti åkning dä!” hördes någon säga. En annan röst fyllde i med: ”Jävla fisåkning utta sladd!” En tredje sa: ”Full fräs ska dä va, som käringa sa..!”

Och därvid tog höghastighets-tävlingen vid.

Blåröken tätnade och handleder klämdes vita när fordon och förare for som skållade troll över sjöns frusna yta. (I sanningens namn ska det väl sägas att det nog inte gick så värst mycket fortare i denna deltävling som den tidigare, nyss  genomförda, men den lät så mycket mera…) 

Prisutdelning och korvgrillning vidtog. Därefter lämnade alla isen mätta och belåtna och åkte i samlad tropp för återsamling vid ”Bergströms garage”.

Väl framme kunde dagens enda haveri konstateras. Detta bestod i en skuren kolv och cylinder. Det hela fick dock sin förklaring då det visade sig att mopeden vid detta lag gått drygt tre mil helt utan bensin – och därigenom självklart inte fått sin erforderliga smörjning.

”Dä ä inte bra å köre förlänge utta. Ni ser hur dä kan gå!” domderade en röst – och de flesta var nog faktiskt tvingade att hålla med… 

Och nu var solen på väg att gå ner över Fryksdalen. Mopedknattret avtog. En svag östlig vind kunde förnimmas - och högt över Fryksdalshöjden syntes ett blått moln sväva som ett minne i riktning mot Oslo, eller varför inte New York?  

(Göcke)