Balle Bo 

Ungdomens smultronställen var många. Några var kantade med Ishockeyklubbor, andra med nikotinstinkande Philip Morris fimpar bakom en vedtrave. Ställen som kom och gick. Men ett smultronställe jag hela tiden återvände till var Balle Bo´s Texaco garage.
Där, i dörrhålet, (jag vågade mig sällan in) tillbringade jag många timmar genom att studera alla litermått, oljefat, Balle Bo´s taxikärra (en Peugeot) och den för mig närmast gigantiska kompressorn som stod snett fram till vänster och mullrade.
En gång när jag stod där och studerade inredet, hörde jag ett vrål och en häftig inbromsning bakom mig.  Jag vände mig om - och när grusdammet lagt sig fick jag se att det var Håkan Ludvigsson som anlänt med sin pippi-gula Volvo Amazon (med svart fartrand över taket) bredvid en Texaco-tapp.

Han klev nonchalant ur sin vagn och ropade över axeln till Balle Bo:

- Full tank!

Sedan gick han i rak riktning mot mig.

- Jag kan klämme ôpp´n i 120 på tvåa, sa han och pekade med tummen mot Volvon.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag hispade ur mig:

- Dä tror jag inte på!

Och strax därpå satt vi inne i hans gul-svarta fartmonster och spejade på hastighetsmätaren (samtidigt som ”El condor Pasa” på högsta volym gnällde fram ur bilstereon).
Vi åkte upp till ”Berga korset” och svängde söderut på 234:an, som jag tror den hette då.

Han varvade ut så mycket det gick på ettans växel, slängde in tvåan – och nu började det bli riktigt spännande. 80, 90, 100, 105, 106, 108 – och slutligen, i trakterna kring bastun, 110!

– Jävlar va gôtt! Skrek Håkan, samtidigt som jag kände min 9-åriga kropp började bli åksjuk.

– Vafan, skaru redan spy !? Frågade Ludvigsson och jag svarade jakande. 

Han skjutsade mig därmed omgående tillbaka till Balle Bo i sann omtanke om sin kära hittills ospydda Volvo.

Denna händelse har jag tills helt nyligen alldeles förträngt. Jag vet inte om det var åksjukan, eller om det var själva tanken kring denna alldeles oerhört olagliga gärning (att köra i 120 – och det på tvåan) som ställde till det för mitt samvete. Men borta blev det.
Men jag minns i alla fall att när Håkan Ludvigsson släppt av mig vid Balle Bo´s garage, stod jag där i dörrhålet och hängde ända till mörkret föll. Då kände jag en hand på min axel och hörde Balle Bo´s väna stämma:

- Jag ska stänge nu, å du ska gå hem!

/Göcke